Händer inte mycket på den här nyhetsdelen på sistone. Fullt ös på praktiken  på GP gör att suget för att sätta sig med bilder när man kommer hem inte är direkt stort. Pratade för några år sedan med den duktiga fotografen, Johan Marklund, om just detta fenomenet. När vi då var nere i Turkiet en vinter så blev han så avundsjuk över hur jag med glädje sprang runt och fotade allt jag såg. Själv var han lite lagom trött på det och gjorde det han behövde för jobbet till Utemagasinet som han skulle leverera när han kom hem. Just då förstod jag honom inte alls, hur kan man inte vilja fota hela tiden och fånga de fina bilder man ser? Nu börjar jag lite mer förstå honom. Från att ha fotat kanske 1-2, max 3, gånger per vecka innan så är jag nuförtiden ute på minst 1-2, ibland även 3, jobb per dag. De flesta skall kopieras med en gång och in i tidningen dagen efter. När man väl lämnar redaktionen så är då suget inte så stort för att fota för egen del. Detsamma gäller den lediga tid man får på helger, då vill man istället njuta av egen klättring eller av natur och lugn på annat sätt. Därför har kameran lämnats, inte ens hemma utan till och med på redaktionen de senaste månaderna, vilket har resulterat i näst intill noll nya bilder utanför jobbet.
Därför får det bli lite grävande i arkiven för att hitta gamla bilder när jag väl får sug för att uppdatera här nu för tiden. Nedan är en bild ifrån i somras när Stella till slut lyckades ta sig upp för Les couloirs du bruit 7A+ i Annot. Efter att jag hade tröttnat på att fota, heja och spotta när hon slet och slet på detta fina problem så började jag gå tillbaka genom skogen till vår lilla lägerplats med bussar och jeepar. Då hördes helt plötsligt ett vrål genom skogen. När allt kändes helt uppgivet, huden var slut, kraften runnit ut och motivationen började dippa, så lyckades hon ändå uppbåda kraft till ett mäktigt tick.