Vid insteget av Mot Sola så kikade vi uppåt och bestämde oss för att sola upp de två första reporna. Såg ju löjligt flackt ut och vi tänkte att det inte skulle vara några problem även om vi både var lite nervösa. Soloklättring är inget som någon av oss utövat speciellt mycket, eller tycker om för den delen. Men för att spara lite tid så tyckte vi det var en bra idé. Vi tog sikte på varsin linje som vi trodde var rätt väg och redan efter 10-20 meter började det bli lite nervöst. Vi fick erfara att även en fyraslabb kan upplevas väldigt läskig när den är grepplös och blöt. En av oss körde fast på sin linje och efter att ha klättrat neråt igen och tagit sig upp på den andra linjen så var vi både på väg uppåt i varje fall, även om vi fortfarande var väldigt obekväma med att klättra utan rep. Halvvägs upp blir det för nervöst när vi skall över en blöt bulle utan grepp, även om vi till slut samlar mod och tar oss förbi den så bestämmer vi oss för att bygga ett ankare och köra vidare inknutna. Konstigt hur nervositeten släpper när en sitter fast i ett rep. Även om jag inte la en bit på 20 meter och det skulle bli en rejäl vurpa om jag föll så känns det tryggare att sitta fast i varandra i varje fall. Efter ytterligare en repas transportsträcka och därefter ett fint lite brantare dieder med lite ordentlig klättring på så uppenbarade sig hyllan på bilden nedan. Lagom paus efter fyra repor, i varje fall för oss som var lite ovana. Här kunde vi sitta och samla oss lite efter fadäsen i början och istället bara njuta av solen, utsikten och känslan av att vara mitt i ett granithav, en känsla som började bli mer och mer påtaglig.
