Jag och min vän P började för många år sedan resa runt en hel del tillsammans. Mestadels så var det klätterresor till de mest konstiga och avlägsna ställen i världen. P hade en viss fobi för att utföra sitt stora behov i naturen och brukade därför försöka hålla sig tills vi kom till en toalett. Det kanske var för att toaletterna, vare sig det var ett hål i golvet eller en parfymdoftande variant i porslin, betydde lite mer för honom som han också började betygsätta dem. Hur som helst så började de bli betygsatta 1-5. Det var ytterst få som fick 5, då skulle det vara något riktigt speciellt, jag kommer faktiskt inte ihåg en enda. Dock dök hel del ettor upp under några kaotiska månader i Asien.

Om jag skulle applicera samma tänk på alla nätter som jag spenderat sovandes i en buss ute i naturen, så skulle denna platsen garanterat vara en femma.

Vid en liten sjö i Nissedal så gömde det sig en pärla. En traktorstig ringlade sig fram mellan två sjöar och slutade ute vid en udde. Flera nätter i rad hade jag försökt fota vintergatan på andra ställen, utan att riktigt få till det. Jag tyckte det saknades något i bilden, jag hade problem med att få till någon intressant förgrund. När jag började leta upp det ljusa stråket på himmelen denna kväll så kändes det dock som att det föll på plats, vintergatan började bygga upp sig på andra sidan sjön medan elden fortfarande brann.