Bosse & Jasmin

För några veckor sedan var jag en sen eftermiddag ute och strosade på stan. Med min kamera i högsta hugg vandrade jag staden runt och medan mina tankar flög iväg åt än det ena än det andra hållet så knäppte jag emellanåt av lite kort här och där. Jag hade veckan innan börjat min nya utbildning på fotoskolan och med det kommer även att tankarna vandrar runt till alla möjliga framtidpslaner och storslagna fotoprojekt, helt enkelt var mitt huvud allt annat än närvarande. Efter ett tag hade mina ben fört mig runt genom stadens gator och nu stod jag helt plötsligt med fötterna tillbaka i Brunnsparken, där jag någon timme tidigare startade. Jag stannade där upp en stund och tittade på ett par som satt och matade duvorna. Medan bröd och kaksmulor flög ut i en hiskelig takt så samlades duvorna i samma snabba tempo framför dem. Kändes nästan som en tilltagande publik som fyller upp kring scenen timmarna innan en stor konsert. Efter att ha försökt ta något fint kort på dem, under småarga blickar, tog jag sikte mot Lejontrappan. Tänkte där knäppa ett sista kort innan en spårvagnsfärd skulle föra mig hem till stundande skolarbete. Detta hade redan några timmar tidigare skjutits upp och behövde nu verkligen tas tag i.

Då helt plötsligt fångas jag av en röst några bänkar bort. Det är Jasmin som glad som en lärka noterat min kamera och nyfiket och högljutt frågar om den. Den ena frågan leder till den andra och innan jag vet ordet av det så sitter jag nedslagen på en parkbänk djupt insjunken i diskussioner med Jasmin och Bosse kring, Mobergs storhet och inflytande, varvat med historier om Bosses uppväxt och levnadsöde, till Jasmins tankar kring mitt framtida yrkesval som fotograf. Samtalsämnena gungar fram och tillbaka likt ett stormigt hav. Från mina egna erfarenheter om att bli föräldralös som tonåring till Jasmins historia om hur hon tidigare på morgonen vaknade upp i en kompis lägenhet i den värsta urinlukten hon fått erfara på länge. Tiden rann iväg och två timmar senare insåg jag att jag redan innan detta trevliga, varma och öppenhjärtliga möte, där allt från cigaretter till känslor delades, var sent ute med min skoluppgift. Bosse och Jasmin skulle styra kosan vidare mot “En trappa ner” för lite mat. De bjöd med mig och hur mycket jag än ville följa med och fortsätta vårt trevliga och korta möte i våra olika liv så drogs jag iväg mot skolarbetet som timmar tidigare ändå lockat en aning. NU när Bosse och Jasmin fångat mig med deras starka levnadsglädje lockade det inte lika mycket. Jag ville bara följa med dem resten av natten och fortsätta dela historier. En annan dag så möts vi förhoppningsvis igen och kan nedsjunkna på en parkbänk återigen väcka varandras sinnen och skapa en skön stund i våra alldeles egna och olika liv.

Bosse & Jasmin, två hemlösa, men ändå levnadsglada människor som stretar på här i livet och försöker få det att gå runt genom att sälja det fenomenala magasinet Faktum